Om exakt en vecka vid den här tiden har jag precis landat på JFK i New York, och sitter förhoppningsvis på en buss på väg mot Connecticut och Stamford. Hur sjukt är inte det? Har fortfarande inte riktigt fattat att jag ska åka än. Jag har planerat och längtat i flera år och jag har läst om så många andra som har satt sig på ett plan över Atlanten, men trots det kan jag inte förstå att det är min tur nu. Det kanske inte sjunker in förrän jag väl sitter på planet? Känner mig glad, rädd, nervös och förväntansfull, allt på samma gång. Ena sekunden får jag panik när jag tänker på att jag ska åka, medan jag nästa sekund bara vill åka nu nu nu. Konstigt det där.